Jag är flickan som försökte vara snäll
Jag blir så besviken på mig själv varje gång jag blir avundsjuk. Oftast är det någons ansikte eller ben. Ibland en persons större välvilja än min. Mellan varven av självhat och cirkulerande avundsjuka kommer även tronandet av andras egenskaper fram. Jag vill kunna formulera mig som hon, hitta orden mycket snabbare. Få folk att skratta som bara han kan, det som är hans grej. Allt det vill jag ha. Jag vill vara ett helgon, och en femme fatale på samma gång. Jag vill vara Gud och hans änglar.
Men mest avundsjuk blir jag när hon, som jag lärde och förstod, tar mer av mig än vad jag gett bort. Aldrig skulle jag ge upp på henne, sa jag. Men en människa som vet hur jag haft, och tar det jag har fått av det jag fått ge, utan att tvivla. Som tar vägen över min fallna kropp. Jag hatar henne. Jag blir avundsjuk på det som kan hända. Men mest är jag sårad.
