Jag är flickan som försökte vara snäll
Jag blir så besviken på mig själv varje gång jag blir avundsjuk. Oftast är det någons ansikte eller ben. Ibland en persons större välvilja än min. Mellan varven av självhat och cirkulerande avundsjuka kommer även tronandet av andras egenskaper fram. Jag vill kunna formulera mig som hon, hitta orden mycket snabbare. Få folk att skratta som bara han kan, det som är hans grej. Allt det vill jag ha. Jag vill vara ett helgon, och en femme fatale på samma gång. Jag vill vara Gud och hans änglar.
Men mest avundsjuk blir jag när hon, som jag lärde och förstod, tar mer av mig än vad jag gett bort. Aldrig skulle jag ge upp på henne, sa jag. Men en människa som vet hur jag haft, och tar det jag har fått av det jag fått ge, utan att tvivla. Som tar vägen över min fallna kropp. Jag hatar henne. Jag blir avundsjuk på det som kan hända. Men mest är jag sårad.
–Nästa gång måste jag få se det utsläppt
Ett annat hejdå. En annan kille. Den här ska tydligen vara trasig i själen, det märks inte. Vårt tåg kommer snart, och vi måste gå. Stockholm ligger åt fel håll, han kan inte åka med. Och jag vill nog inte det heller, inte alls. Han kramar alla, kysser någon på kinden. Casanova. Och sedan är det jag. Han kramar, och nästan viskar mot mitt hår –Nästa gång måste jag få se det utsläppt. Jag svarar inte, rodnar faktiskt. Och sedan hör vi i högtalarna att tåget har kommit.
vi och paris
Jag vet inte riktigt vad den här bloggen ska handla om, och jag tror inte heller jag tänker visa vem jag är. Det blir bättre så tycker jag. Här tänker jag skriva om saker jag drömmer om, just nu är det väldigt mycket Paris. Men också mina finaste minnen, eller bara hur regnet känndes när jag gick till tunnelbanan. Sen tänker jag dela med mig av min finaste inspiration också, bästa klänningarna och godaste fiken. Kanske lite noveller. Vi får se hur det går, det här.
Puss
Välkommen till min nya blogg!
Mitt första inlägg.
